
Jag har haft ett sådant bekräftelsebehov av att få höra hur fin och duktig jag är och har fortfarande det, men inte lika mycket. Det har också varit viktigt för mig och fortfarande är att känna mig älskad. Jag är själv duktig på att visa och säga det till mina nära och kära att jag älskar dem. Alla har ju inte den förmågan att säga det i ord och inte heller visa det och det kan jag inte förstå, men jag måste acceptera att det är så.
Detta kan vara något man bär med sig från barndomen, men jag känner att det går ju inte att skylla på det hela livet, utan man måste ju gå vidare och inte bara titta tillbaka på det som har varit. Det gör ju ingen lycklig. Det är ju bara du som mår dåligt och ingen annan.
Många av oss har " ryggsäckar som vi bär med oss och jag tycker det är viktigt att försöka släppa det förflutna och komma vidare i livet i stället. Vi vill ju vara lyckliga.
För att göra det kännar jag att det kan vara bra att förlåta andra människor för sig själv, för vissa har ju inte förmågan att ge vad man vill/behöver ha.
Jag jobbar dagligen med detta och kommer få göra det resten av mitt liv. Jag försöker även "peppa" andra till att göra samma sak. Det viktiga är ju att man ska må bra. Man kan ju inte ändra på andra människor utan du kan bara ändra på ditt eget liv , ditt sätt att vara och hur du tänker.
För er som känner igen er i detta uppmanar jag er att sluta vara ett "offer" för det hjälper inte, utan du mår bara dåligt själv i stället för att må bra. Jag hoppas det jag skrivit kan vara till nytta för just dig.
Kram till er alla!
Comments