top of page
Sök
  • mariseldkraft

Vänskap genom livet



Vi har känt varandra sedan vi var barn då vi lekte en hel del. Sedan har vi haft perioder i livet då vi haft mindre kontakt, men hon har alltid funnits där på något sätt.


När vi närmade oss runt 30, så började vi umgås en del igen. Åren gick och vi träffades med våra familjer, men så hände det en incident som gjorde att vi tappade kontakten med varandra i närmare sex år, förutom när vi hade våra årliga födelsedag samtal, som blev mer och mer krystade ju längre tiden gick. Jag mådde så dåligt över detta eftersom hon hade ju funnits med mig i nästan hela mitt liv. Det var en sådan sorg för mig.


Strax efter incidenten som gjorde att vi tappade kontakten med varandra, så var hon och hennes man ner till oss i Stockholm för att gå på en gemensam konsert. Den hade vi bokat långt innan incidenten inträffade. Det var så himla stelt och jobbigt när de kom ner till oss. Vi höll ju skenet uppe och försökte göra så gott vi kunde allihopa. Jag tyckte vi kände oss som främlingar för varandra. Det sorgliga är ju att vi inte kunde prata med varandra om vad som hade hänt. Varför ska det vara så svårt att prata med varandra? Vad är vi rädda för?


Till slut fick jag nog och bestämde mig för att prata med henne. Jag kände att antingen så avslutar vi vår vänskap eller så gör vi något åt den. Jag hade turen att få behålla henne som vän och i dag har vi fått en djupare relation än tidigare och det är så fantastiskt.


Jag tror att jag inte hade vågat tagit det där samtalet med henne om jag själv inte hade börjat jobba med min min egen personliga utveckling, utan vi hade nog bara fortsatt ringa varandra på våra födelsedagar och till slut så hade förmodligen vår vänskap runnit ut i sanden.


Men i alla fall, så tog jag mod till mig och tog upp detta när vi hade vårt årliga födelsedag samtal och hon blev glad över att jag tog det steget, för hon hade själv inte den förmågan att göra det just då. Jag fick förklaringar av henne om varför det hade blivit så här och det var såklart inte bara den där incidenten som gjorde att vi inte hade någon kontakt. Utan det var mer än så.


Hon bär på en hemlighet, som hon nu bearbetar. Jag är så glad över att hon nu tar tag i det och jobbar med sin personliga utveckling. Såklart är det jobbigt och tufft på alla sätt och vis men hon kämpar på. Det är inte lätt att göra sådan här resa och det är mycket som ska bearbetas och det kommer ta tid, men hon gör ett fantastiskt jobb. Jag är så glad/stolt för hennes skull och tacksam över att få vara delaktig på hennes personliga utveckling.


Detta har också gjort att vi fått en djupare vänskap än tidigare. Äntligen börjar hon kunna säga vad hon tycker och tänker.


Jag önskar att fler försöker göra sådan här resa med sin personliga utveckling. Alla är vi värda att må bra.


101 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Hur mår jag egentligen?

Den frågan har jag ställt mig under en längre tid. Jag har under hela mitt arbetsliv känt att det har varit något som har saknats, men jag har aldrig förstått vad det har kunnat vara. Jag har arbetat

bottom of page