Den här texten handlar om mina känslor kring när någon man älskar så otroligt mycket och som betyder massor för en har blivit gammal. Man märker att personen förändras, är inte riktigt densamma som tidigare. Minnet blir sämre, blir lite mer virrig och är mer trött. Jag vet att det inte är ovanligt, men det känns ändå jobbigt på något sätt. Jag är tacksam över att vi kan prata lite om detta i alla fall, eftersom vi alltid har kunnat prata om nästan allting.
En annan sak jag också har tänkt på är att när man har en bra relation till någon som står en väldigt nära och man känner sig trygg med den personen, så är det lätt att man visar alla sina känslor på både gott och ont. Ibland kan jag bli så irriterad, frustrerad och samtidigt otroligt ledsen och rädd och sedan får jag sådan ångest efteråt, så jag får be om ursäkt flera gånger. Det är ju egot som tar över för man vill ju ha personen kvar som den alltid har varit och det fungerar ju inte riktigt så och det är jag ju såklart medveten om. Jag jobbar med detta och försöker verkligen inte bli irriterad utan ha mer förståelse.
Rädslan finns också över att när personen inte finns mer. Saknaden över att man inte kan ses fysiskt och alla telefonsamtal vi haft, för vi pratar med varandra varje dag. Tomheten - personen har ju funnits med i hela mitt liv. Jag säger ofta att jag är så tacksam över hur de har uppfostrat mig och all kärlek de har gett mig.
Jag tycker också om att prata om hur det var förr i tiden. Att få berättat för sig hur barndomen var förr och att få titta på gamla kort. Det är ju historia.
Det viktiga för mig är nu att få ta tillvara på den här tiden i stället och släppa sitt ego och bara acceptera som det är och istället njuta av tiden vi har kvar tillsammans. Jag vet ändå att vi kommer kunna kommunicera med varandra efter detta liv, fast på ett annat sätt och det gör det lite lättare.